Too much show...

Titta på andra snitsiga dansare är kul ibland, men jag dansar hellre själv faktiskt.

Endast för oblyga med humor

Här är en länk till lite skoj, nu när det är helg och allt. Klicka inte på länken ifall du är väldigt blyg! Trevlig helg!

Klickbar länk till skojet!

Skor och skor

Igår var helt klart en sneakerskväll! Jag kände det redan på eftermiddagen, så sneakers fick det bli. Jag dansade en del i dem på Grönan i somras. De börjar bli ganska fula till det yttre, men är schyst blankslitna under och mjuka och följsamma. Vissa dagar när jag känner att jag vill vara stabil så väljer jag dem. De var ett perfekt val. Jag dansade bra hela kvällen och de håller min längd nere (för dem som bryr sig om sånt ;)).

Jag har ett par jättefina dansskor med 65 mm klack som jag har blivit "rädd" för. Jag köpte dem på dansskor.se, där jag köpt de flesta av mina skor, och använde dem ibland tills någon gång i våras när jag var väldigt yr och ostabil (stressrealterat) och det gick så skruttigt att jag inte vågat ha dem sedan dess. Annars är ju ett gammalt pilotknep att man ska upp och flyga igen när man har kraschat. Jag kraschade inte ens, det var bara lite ostadigt vid start och landning.

Mina fina Scarlett. Bilden lånad från dansskor.se

Lyckliga och lite ömma fossingar

Happy Feets nya lokal för hösten är Västbergaträffen - Bra, tänkte jag. Rätt sida av stan och jag har åkt buss igenom Västberga hundratals gånger, så jag nöjde mig med att slänga ett öga på kartan på Happy Feets hemsida. Det slutade med att jag släpade med min stackars amiga på sightseeing i Västberga industriområde och att jag försökte ringa någon som kunde tänkas vara hemma vid en dator. Till slut hade det mörknat och då såg vi marschallerna. Nästa gång kan jag prova det gamla tricket att läsa gatunamnsskyltarna, för då är det faktiskt ganska lätt att hitta dit...

När vi väl hade hittat dit så visade det sig vara en jättebra lokal. Stort dansgolv med bra glid, cafédel och massor av stolar och bord om man ville vila de lyckliga fötterna lite, vilket jag nästan inte ville nånting! Jag hade en riktig flowkväll igen. Jag tror de måste förlänga mitt liv, de där bra danserna och känslan i dem.

Hoppas, för djungelpatrullens skull, att det kommer lika mycket folk resterande gånger. Just det här tillfället var en sammanslagen hejdåfest och Happy Feet, men eftersom den var lyckad så kommer de nog tillbaka.

Roligast var när en av de killar jag tänkt ut att jag skulle bjuda upp hann före och bjöd upp mig. Jag måste ha sett helt ställd ut för han kommenterade min förvåning :)

EN chilenare på Chicago

Jag var på Socials igår. Det var en kul gång. Dansade bland annat med en amigo som jag inte dansat med sedan i julas och han tyckte att jag hade blivit jätteduktig. Jag är ju i en utvecklingsfas där jag inte tar jättekliv utan snarare finputsar och det gör man ju särskilt under socialdansandet. Alltid kul med ett kvitto!

När vi stod i garderoben sa jag till en amiga att jag hört på SR Metropol att det var Chiles nationaldag. Då sa hon:
- Oh, jag känner en kille här som är chilenare!

Obalans

Förra terminen hade jag perfekt salsabalans under veckan. Kurs på måndagar, Socials på torsdagar och ofta någonting på lördagar.

Den här terminen korvar det ihop sig så början av veckorna är tomma. Jag får halka runt här hemma på parketten när nöden är som störst. Dagens i-landssalsaproblem...

Märkt

Jag har fått en del skador av salsan och då räknar jag inte in träningsvärk och ömma trampdynor. Det vanligaste är väl olika typer av trampskador. Min vänsterfot fick en vass klack rakt uppe på foten för ett år sedan och jag fick en gigantisk bula med efterföljande blåmärke och svullnad. Jag har fortfarande en knöl där efter ett år. Näst värsta trampskadan var en tjejklack snett uppifrån in i vaden. Den gav mig smärta och ett blåmärke stort som Island. Jag försöker se det från den ljusa sidan: Efter sådana grejer är en trampad tå en bagatell i sammanhanget!

Jag får lätt blåmärken och titt som tätt upptäcker jag nya som jag inte kan härleda till något annat än mitt dansande. I somras dundrade en tjej (läs: snurrad av en kille utan koll) in med sitt huvud på baksidan av min överarm och det gjorde v-ä-l-d-i-g-t ont och gav en tjusig gulgrön svullnad. Just nu har jag två blåmärken på höger lår, som jag inte kan räkna ut när jag fick. De är nog inte salsarelaterade utan snarare klassiska fall av att ägaren till låret gått in i en bordskant...

Just det! Kom på att jag blivit petad i ögat också...men av en amiga och vid sidan av dansgolvet...hon försökte nog bara göra sig kvitt konkurrensen.

El cantante

Nej, jag har inte sett filmen (finns inte inne i de hyrbutiker jag kollat), men jag lyssnar en hel del på soundtracket. Jag gillar långsamma Qué Lío och allra mest Escándalo. Qué Lío går ofta som sista chachacha på Chicago, med klar vältvarning...

Eftersom jag inte bara är salsera utan även körsångare så är fraserna "Kyrie eleison. Christe eleison." (Herre, förbarma dig. Kristus, förbarma dig.) inte helt obekanta. Fast för mig hör de hemma i Mozarts requiem. Döm då om min förvåning när jag tyckte att Marc Anthony sjunger det i låten Aguanile. Jo, han gör det och när jag googlade ordet "aguanile" och låttexten så fick jag klart för mig att jag hade hört rätt. Ganska kul sammanträffande just den här hösten när vi gör Mozart i kören.

Jag måste verkligen försöka få tag på filmen.

De "duktiga"

Många av mina amigos y amigas har som "regel" att bjuda upp någon ny varje gång vi är ute och dansar. Jag har haft det hela sommaren och det har lett till att jag har flera nya killar som ingår i mitt självklara val av danspartners. Det är sådana som det är kul att dansa med, som det går bättre och bättre med och som inte nobbar.

På allra senaste tiden, uppmuntrad av att det gått så bra, har jag vågat fråga några av de allra "snistigaste". De som är instruktörer eller uppvisningsdansar eller bara är riktigt bra. I min värld borde de vara de allra mest lyhörda och bästa förarna. Det är alltid lite småklurigt med allra första dansen med någon man inte är van vid, men är det någon som borde vara bra på det så är det de här killarna. För det mesta går det bra och de är precis så inkännande som jag hoppats och de för så tydligt och jag är ingen nybörjare så jag hänger med på nästan allt. Jag är glad när jag går av dansgolvet efter en sån dans. Men det finns de som kör sitt race, som inte för så tydligt för de är vana att om de höjer handen så snurrar tjejen självmant 48 varv eller som verkar uttråkade. Dem blir jag inte så sugen på att bjuda upp igen. Vill de skrämma bort nykomlingar så de får dansa med samma tjejer hela kvällen? Det heter faktiskt social dans...

Jag kan bara tala som salsera här. Hur det är för killar som vill bjuda upp "duktiga" tjejer kan jag inte svara på, men jag gissar att de har det ännu värre.

Croma Latina

På lördagen var det dags för nästa konsert. Den var helt annorlunda.

Jag missade Croma Latina förra året när de var här och spelade på Münchenbryggeriet, men jag har deras skiva så jag ville inte missa dem när de kom hit igen. Jag har varit på några konserter där förut och då har folk gått fram och stått som publik. Men i lördags dansade folk på medan de spelade. Det är ju på gott och ont så klart. Det goda är att man inte behöver pausa från dansen. Det onda är väl att man kanske inte kollar in bandet.

Jag blev förvånad över hur lite energi de hade. Ingen direkt koreografi, inget samspel mellan varandra. De verkade inte ha särskilt kul tillsammans på scen. Rita hade solglasögon på sig genom nästan hela spelningen. Kanske beror det på att de bara är sju stycken, som ett litet luciatåg... (att de inte hade så kul alltså, inte att Rita hade solglasögon :))

På det hela taget är jag nöjd. De spelade inte bara sina egna låtar utan bland annat en annan av mina favoriter, vilket så klart ger pluspoäng.

Sankta Latina...

Juan Luis Guerra

Trots att Juan Luis Guerra kallas för "latinvärldens stolthet" och att det tydligen var rätt stort att han skulle komma till Stockholm för första gången, hörde jag inte talas om honom förrän ganska nyss. Frågan var om jag skulle lägga 500 kronor på en biljett, men vi var några som gjorde det...ca 3000 personer i Annexet i torsdags.

När vi kom dit var det massor av folk som jag inte kände igen. Jag träffade dock på en gammal arbetskamrat som jag aldrig sett på nåt salsaställe, men han är chilenare och har vuxit upp med Guerras musik.

Jag trodde att det skulle kunna bli lite småtråkigt med för mycket merengue, men det var jättebra. Det blev en varierad konsert ändå och det gick inte att stå still. Mina favoriter var ändå två bachator (bachatas?): Que me des tu carino (jag vet att det ska vara en sån där tilde över n, men den vägrar idag) och Burbujas de amor. Båda två var med på konserten och under Burbujas de amor sjöng publiken med så håret stod rakt ut från armarna på mig! Jag gillar också La llave de mi corazon. Alla tre låtarna går att "youtuba" :)

För övrigt kan jag meddela att det var totalt 19 personer på scen, men vad jag såg var det ingen som hade gräsliga skjortor.

Två favoriter

Jag bjuder på två favoriter just nu. "Videosarna" är inte så roliga, mest beroende på att det inte fanns videos på den tiden låtarna kom. Den ena är en stillbild av skivomslaget. Det är Pete Rodriguez I like it like that (gick en del på tjejsalsan förra terminen). Den andra är en snurrande singel på en skivtallrik och reflektionen av skivan i grammofonens lock. Det är Joe Cuba Sextet med Bang Bang. Mm, jag gillar verkligen boogaloo!