Spoiler

Nu är snart Scandinavian Salsa Congress över för i år. Det kanske var tur att jag inte åkte. När jag höll på med modeveckan fick jag nämligen lite mer information än jag sökte, som skulle kunna få den allra bästa show att se humoristisk ut istället för snygg och läcker. Tack för det Dance Shoes Online och förlåt kära läsare för att jag vill dela med mig.

KLICKA HÄR!

Om du törs.

Särskilt om du är kille.

Scandinavian Salsa Congress 2009

Idag drar salsastockholm till Göteborg på Scandinavian Salsa Congress. Vi är i och för sig rätt många som blir kvar i stan, men det hindrar inte mig från att önska att jag kunde åka.

Jag drömmer tillbaka till kongressen 2008. Det var min första kongress utanför Stockholm och med fullpass. Vi bodde tre salseras på kongresshotellet, vilket var helt perfekt. Dels tjänade vi in en massa transporttid och dels kändes det verkligen som om man var i händelsernas centrum. Vi delade hiss med flera salsastjärnor, bland annat Maykel Fonts och Kirenia och Junior & Emily, som frågade vad klockan var. Det var alltid fullt med glitter och små fjädrar på golvet.

När man åker på kongress får man nästan inrikta sig på att antingen ta workshops eller party. Vi satsade på workshops och orkade inte festa så länge. Om jag hade åkt i år hade jag nog fortfarande velat ta klasser, med inriktning på on2. Jag skulle haft roligare på festerna, mest för att jag känner fler, men också för att jag blivit modigare på att bjuda upp/tror mig om att hänga med i svängarna.

Ååå, vilket självplågeri det här var, men alla minnen från förra året känns som igår. Allt kaffe jag drack, matstället vi hittade, showerna och alla människorna (inklusive snyggingen från Holland?). Jag hoppas att ni som åker i år får det lika bra eller bättre. Jag menar det. Själv får jag väl komma igen nästa år.

Spotify

Glad i hågen och beväpnad med en invite till Spotify loggade jag i morse in på min dator. Jag sökte på alla möjliga gamla godingar och nya låtar en stund och sparade salsan till sist.

Min första salsarundtur ledde dock till besvikelse. Om man söker på "salsa" får man visserligen många träffar, men när jag började leta efter favoritlåtar och artister fick jag inte så många träffar. "Ave Maria Lola" med Oscar D´Leon fanns inte och inte "Agua" med Los Van Van (för den heter väl så?). "Cuban Fantasy" fanns i några konstiga versioner, men inte så som jag känner den och likadant med "Bilongo"/"La Negra Tomasa". Den fanns inte i någon bra version.

Rey Ruiz fick jag två träffar på, Ray Sepulveda en, Juan Luis Guerra fanns ganska få låtar av och Calle Real fick jag noll träff på...

Hmm, vem är det som lägger upp låtarna där egentligen? Jakten på den perfekta salsasökmotorn går vidare.

Fartblind

Idag känns det mycket bättre. Jag har gapat över för mycket och framför allt haft orimliga krav på mig själv. Mina kloka vänner som kommenterade förra inlägget hjälpte mig att se att det kan bli för mycket av det goda, särskilt om det är många olika typer av klasser jag tar.

Jag tänker fortsätta den här terminen med de klasser jag tar. För att orka det behöver jag vara snäll mot mig själv och kliva ur duktig-flicka-kostymen. Till nästa termin ska jag inte tänka på min utveckling, utan främst vad jag kommer att må bra av. Har jag verkligen tänkt att det var samma sak... Jag tror faktiskt det.

Jag läste en gång en klok sak om perfektionism: Om du ständigt lägger ribban på personligt rekord är risken hög att du river. Vilket ger negativa tankar helt i onödan.

På en platå - liten och grå

Trots att jag är lärare och borde veta allt om inlärningens olika steg så har det tagit några veckor av frustration att inse att jag hamnat på en platå.

Jag har haft höga förväntningar på den här terminen och hur mycket jag ska lära mig och utvecklas. Förutom mina sex klasser i veckan så övar jag hemma och dansar socialt. Hemmaträningen är allt från axelskak och spotteknik till footworkkombinationer och att få in rätta on2-känslan. Visst utvecklas jag och jag vet att det bara är att plocka fram envisheten och inte ge upp eller tappa motivationen så kommer jag att nå ett genombrott. Det är bara så mycket svårare än vad det låter.

Jag känner mig klumpig, osynkad, ocool, trög, stel och ful...Jag vet att det förmodligen inte är så illa, men jag orkar knappt titta på mig själv i spegeln. För att inte tala om hur känslig jag är för kritik just nu. Jag klarar inga ytterligare kommentarer om vad jag gör fel, när jag själv redan har sågat mig själv på de flesta punkter.

Det ligger i sakens natur att när man går en kurs så pratar man (man själv och instruktören) inte så mycket om det som funkar bra, utan letar efter det som kan förbättras. I slutet av terminen brukar man kunna summera att det har hänt grejer.

Som tur är har min platåkänsla inte smittat av sig på socialdansen (än). Det är skönt. Jag vill ju inte tappa lusten alldeles. I torsdags hade jag i och för sig lite halvtrist på Chicago, men så dansade jag med en amigo som jag inte dansat med så många gånger det senaste halvåret och han sa att jag hade blivit bra och att det var jättekul att dansa med mig.

Så kallad salsa

Hoppsan vad dagarna går! Jag dansar mer än jag skriver för tillfället och jag lämnar den så kallade salsan på tv i fredags okommenterad...men ni vet vad jag tycker!

Steamy windows

Den svettigaste klassen jag tar är nog mambon på tisdagar. Detta skulle kunna vara för att ingen där förstår sig på luftkonditioneringen, men jag mest tror jag att beror på den mänskliga faktorn.
Mamboklassen skiljer sig från de andra klasserna jag tar på så sätt att alla är extremt motiverade och hängivna. Där finner man några riktiga on2-fanatiker, några som verkligen diggar musiken, några som inte tar några andra klasser på Akademien - bara den här. Alla är så ivriga och vill kunna mer än vad vi rimligen kan ha lärt oss på fem tillfällen. Vår instruktör är liksom i trans själv, antagligen över det stora intresset för klassen och av mambofebern i hans egen kropp som han gör sitt bästa för att smitta oss med.

Jag tror inte att on2-dansandet varit särskilt stort i Stockholm förut, men i höstas fick jag med egna ögon se en salseroamigo slitas ur mina armar nästan innan vi dansat klart av en salsera som strålade mot honom och sa: "Jag har hört att du dansar på 2:an." Det omvända skulle man ju inte vilja gå miste om. Och så har jag min dröm om New York, som blir alltmer realistisk.

I slutet av gårdagens lektion var det till och med kondens på golvet, "handbollsgolv" som en amigo kallade det. Speglarna var alldeles immiga, särskilt nere i hörnet vid flygeln där jag stod.

Bästa medicinen

Jag är tillbaka från halsflussland, mycket tacksam för att penicillin finns. Dock var timingen riktigt bra. Eftersom det var lov på Akademien förra veckan så missade jag bara två klasser totalt under min frånvaro och nu är jag igång igen.

Penicillinet tog bakterierna, men det som fick mig frisk var utsikten att få dansa igen. Min kropp var glad idag, att få dansa cha cha cha, skaka axlar och föras runt med centrifugalkraft. Min knopp älskar att lära sig nya saker och se utveckling. Värsta bästa kombon!