Love on the dancefloor

Jag såg ett par som hånglade på dansgolvet igår. En mycket ovanlig syn i salsasvängen. Jag har inte sett dem förut, vilket väl förklarar saken.

Alla jag känner som är utanför salsavärlden tror att salsan är en het, sensuell dans där man får vara nära (personer av det motsatta könet höll jag helt slentrianhetero på att skriva, men jag menar) den man dansar med. Det är det också. Men någon oskriven lag säger att om man är ihop med någon annan i danslokalen så visar man det så lite som möjligt. Jag vet inte vad det beror på.

Ännu svårare verkar det vara för dem som blir ihop genom salsan. Salsavärlden påminner väldigt mycket om den enda gymnasieskolan i min hemstad. Alla känner alla. Tycke har uppstått, men kommer det att "bli nåt"? Så man smyger med det. Bara det senaste halvåret har flera sådana här relationer smugit sig fram i min omedelbara närhet utan att jag har märkt nåt!

Fast jag förstår problematiken. Själv dejtade jag en salsakille som jag knappt sett ute efter att det tog slut. Det finns de som velat bjuda ut mig som jag har nobbat och de som jag skulle vilja närma mig men aldrig gjort av rädsla för att bli nobbad. Det är nackdelen med det lilla sammanhanget. Man vet att man kommer att ses igen.

Kan man få någon form av debatt eller åsikter kring den här svåra hjärtefrågan?! Eller kan jag oemotsagd få skriva vad som helst här... Någon som har svar? Det vill jag gärna ha.

Det ska böjas i tid

(om man klickar på bilderna visas de större)

Jag undrar hur jag hade dansat om jag börjat tidigare. Av de här bilderna att döma hade jag absolut förutsättningarna. Kolla bara armarna på bilden där jag stuffar loss på ett busstorg (?) i min bruna dansdräkt och röda sandaler eller groovet framför kakelugnen.

Chicago ligger på Söder

För några år sedan var Chicago för mig:
a) en stad i USA
eller
b) en grupp som jag har några LP-plattor med nere i en back i källaren.
Nu är det salsastället No1.

Egentligen är det ett swingställe. Här dansas mest lindyhop, men också tango och så salsa så klart. Varje torsdag strömmar salsafolket hit och det är svårt att komma ihåg en tid då det bara var varannan torsdag.

Här gick jag mina första salsakurser, för det var här SalsaAkademien huserade innan de fick sina egna lokaler. Vi var två klasser samtidigt, som rörde sig mot varandra. Man fick akta hälsenorna när man stod i bakre raden. Det var här jag förstod vad det var att dansa socialt.

Jag tror jag trivs så bra på Chicago för att lokalen påminner om teaterlokaler som jag hängt i, med den skillnaden att där frös man jämt och på Chicago är man alltid varm eller genomsvettig. Under de två och ett halvt år jag gått hit har det pågått en renovering som aldrig tycks bli klar. Baren, där den mystiske mannen i stickad (!) tröja står, har blivit riktigt snygg och svängd nu och dekorerad på utsidan. De gamla biograffällstolarna, som lossade från väggen när man satt på dem, har bytts ut mot väggfasta röda sammetssoffor. Dansytan har blivit större och det tror jag beror på att de flyttade en massa bråte - inte att de flyttade väggen. Förra våren kanske det var som de målade en dekorationsmålning i garderoben. Det kallar jag för att börja med finliret och spara de stora grejerna till sist. Ibland är drickfontänen ur funktion och när den är i funktion är strålen stor nog för att en katt ska kunna dricka sig otörstig (och medhavd flaska går inte att fylla på på toan för handfaten är så små).

Men det är allt det här som gör att jag älskar stället. Golvet (kanadensisk lönn hörde jag nån gång) är superbra. Folket är glatt och där för att dansa några timmar. Stämningen är snäll och trevlig, vilket gjorde att jag vågade gå hit från början och som gör att jag fortsätter gå hit.

Och det är inte alla swingsalsaklubbar som har spegel i taket på toaletten...

Uppdaterat: Jag glömde ju den finaste form&funktiongrunkan på hela stället - den vackra svängda dörren till elskåpet med en blixt utskuren!

Är glaset halvfullt eller halvtomt?

Det är enkelt att räkna upp saker som jag vill lära mig eller träna på inom salsan. Tydliga saker som att dansa on 2, tjejstyla mer och göra shines till exempel.

Det var svårare att komma till insikt om att jag faktiskt lär mig små saker varje gång jag dansar. Förra julen minns jag att jag tyckte att jag behövde öva på balansen och dubbelsnurrar, som jag inte kunde (ja, nån gång då och då av en lycklig slump), men det tänker jag inte ens på att jag kan nu. På kursen på onsdagar trillar små saker på plats varje gång. Ett steg här, en förningsgrej där eller lite stabilitet genom hur jag håller armarna.

Jag ska vara lite snällare mot mig själv och se det jag kan och har lärt mig istället för att stirra mig blind på det jag inte kan. Det är häftigt hur man lär sig. De där insikterna kommer till mig nu för att det är nu jag är mottaglig för dem. Fantastiskt naturligt!

HSW - showerna

Intryck i osorterad ordning

Flest resta armhår: Sacuye på Clarion i torsdags. Jag känner lite extra för dem. De flesta har jag någon gång haft som instruktör. Jag gillar deras koreografier. De har alltid något tema eller glimt i ögat som skiljer en intressant show från bara uppvisning. Det här var dramatiskt och läckert.

Damplagg nummer 1: Fransklänning (som fick en av mina amigos att tänka på biltvättborstar).

Herrplagg nummer 1: Väst. Jag har sagt att jag gillar det (särskilt med skjorta med uppvikta ärmar och lös slips), men jag kan säga det igen.

Roligast: Mouaze i Paris tajtaste jeans.

Numret som fick mig att tappa hakan och bli helt tyst i flera minuter: Tropicana Stockholm (jag vet fortfarande inte riktigt vad jag ska säga).

Bästa tangon: Kati & Tiha, som bara kliver upp i vanliga kläder och improviserar skitsnyggt och med lagom många och höga sparkar.

Favorit i repris: Jag hade sett nästan alla stockholmsnumren förut, eftersom jag går på allt, men jag hade bara sett genrepen...

Repris på repris: Fabian & Nina. Nina såg glad ut istället för arg, annars hade det varit kul att se någonting nytt från dem.

Personlig favorit: Alexistyle. Jag blev förtjust när jag tog en workshop för Alexis i Göteborg tidigare i år och förtjusningen håller i sig. Så begåvad och så himla söt.

Konferencier: Tack, DJ Duste. Kort och koncis. Albert Torres är säkert snäll och bra, men han tycker alldeles för mycket om sin egen stämma.

Mest sleazy: Det finns en vars fotarbete tyvärr inte upphäver min lust att kräkas.

Och för att lämna själva scenerna vill jag utnämna...

DJ mest i extas: DJ N-Rike. Haha! Med kubanska flaggan i ena handen och två maraccas i den andra och med sitt dj-bås i direkt anslutning till dansgolvet fick han den bästa publikkontakten.

HSW - fifth and final night

Vad är det för magiskt med salsan? Den gör mig så motiverad. Om någon skulle försökt få med mig på något annat efter klockan 20.00 igår hade de misslyckats. Men jag placerade de ömma fötterna i mina skönaste sneakers, bände upp och sminkade de svullna ögonen, kastade tillbaka håret och var redo för en sista show och några danser till. Jag var inte den enda. Väl där fick jag till exempel syn på någon som hade mage att kalla mig för salsatorsk i torsdags och som sedan själv kommit på alla festerna. Tillbakakaka är skönt!

Det var så klart mindre med folk, men inte särskilt avslagen stämning. Ganska skön soft stämning däremot. Jag började kvällen med att dansa kubanskt. Det var första gången på hela helgen som det ens var möjligt att ta sig in på det dansgolvet utan kofot. Dansade med en lång kille som jag inte sett förut, men "tyvärr" också var svensk. Målet att dansa med många hitresta uppnådde jag aldrig. Däremot räknar jag till sex stycken som jag aldrig dansat med förut, vilket jag får nöja mig med.

HSW - third and fourth night

Det är söndag morgon. Jag har en fest kvar att gå på. Min kropp känner att den nog egentligen har festat klart, men med fötterna i sneakers och en dags återhämtning ska jag nog klara det. Tack och lov att jag inte går några workshops!

Både fredag och lördag har det varit roliga fester, men det var stor skillnad i antal svettiga kroppar och festlig energi. Lördagen är, trots allt, festkvällen framför de andra. Dansgolven var fulla, men man får alltid plats om man vill hoppa in nånstans utom på det kubanska. Det glittrade av paljetter överallt och showen var kanon. Det har varit varmt, men inte olidligt. Ett bevis på det är att mitt hår bara varit lite fuktigt istället för helt genomblött. Dessutom är det gratis vatten och studentpriser i KTH-baren. Jag är också glad att jag kom ihåg att ta med mig öronproppar.

Min målsättning inför Hot Salsa Weekend var att passa på att våga bjuda upp lite nya, duktiga killar och med bara en kväll kvar så får jag kanske lägga in en högre växel. Förutom mina vanliga danspartners och några nya stockholmsdansare har jag dansat med endast två nya. Han igår var kul. Före dansen sa han: "I´m gonna have a go at you." och efter sa han att jag var hans "accomplishment" för kvällen. Jag tror dessvärre att han syftade på 187,5 cm salsera inklusive klack och inte mina tjusiga shines.

HSW - second night

Det är trevligt när HSW-kvällarna har lite olika karaktär. Igår var det enligt programmet "Salsa Deluxe Party at Hotel Clarion STHLM". Snyggt namn - här kommer översättningen: ta översta loungebaren på Clarion och knöka den full med glada och svettiga människor, men det finns bara ett dansgolv stort som ett vardagsrum.

Jag hade jättetrevligt, la genast ner mina dansambitioner, gjorde om det till en mingelkväll, tog ett glas vin och babblade glatt med alla som kom förbi och hejade på väldigt många. Faktiskt väldigt många, insåg jag när amigan bredvid mig inte kände en bråkdel av dem utan jag fick presentera dem för varandra. Det är så mycket roligare att gå ut när man kan prata med nästan vem som helst där. Särskilt som ens närmsta amigos y amigas viker ner sig vid 23-tiden och man själv vill stanna för att se showen.

Showen, det jag såg av den, var bra och visade dessutom prov på snygga dräkter. Det är verkligen nåt visst med killar i skjorta, väst och slips så där lite åt gangsterhållet...

HSW - first night

Första festen avklarad. Det var ungefär som en vanlig onsdagkväll på La Isla. Det som var ovanligt var att jag var där. La Isla är mest mitt ställe i skarvarna mellan terminerna. Följaktligen stötte jag på och dansade med några salseros jag inte sett på ett tag och några vanliga. Jag hade trevligt, det var bra musik och stämning och golvet är normalt igen

Så fick jag hämtat mitt partypass. Jag måste ta reda på vem som gjort den grafiska profilen till hela evanemanget, för den är skitsnygg.

Lånad från www.hotsalsaweekend.com

Det som inte dödar härdar...?

Tänk vad det finns mycket information som man inte vill ha. Man kan inte ens försvara sig med att undersökningen är gjord i Storbritannien. Den gäller nog här ändå. Jag mitt dumma fån, som bara har oroat mig för förkylningsvirus och snor.

Hett salsaveckoslut

Det låter onekligen lite klatchigare på engelska - Hot Salsa Weekend - och imorgon börjar det. Det blir ett långt härligt veckoslut, som börjar redan på onsdagen och varar tills söndag blir måndag.

Det finns för- och nackdelar med att bo där sådana här evenemang går av stapeln. Fördelar är bland annat att kunna bo hemma och att det kommer vara mycket folk där som jag känner, men också hitresta salsamänniskor. Kanske kommer jag känna igen några sedan jag var i Göteborg i mars. Nackdelen är just att jag inte reser iväg, bor på hotell med amigas och köper hela paketet. Jag kommer inte gå på några workshops, trots många olika varianter på pass så alla kan hitta något som passar (obs: helt oavsiktlig ordvits, jag lovar).

Jag har köpt partypasset, så nu ska jag köra så det ryker onsdag, torsdag, fredag, lördag och söndag. See you out there!

Älskade ord

Som den språkmänniska jag är har jag mina favoritord som är sköna att uttala. De varierar, eller jag har flera. Habanico och caballero har toppat listan tidigare, men just nu finns en klar listetta:

guaguancó

Here, there and everywhere

Jag brukar skoja med min amiga om att jag knappt kan sticka näsan utanför dörren utan att stöta på några salsamänniskor. Det är bara trevligt. Jag kan få se en instruktör på andra sidan gatan, en amigo i andra änden av samma tunnelbanevagn, en tjej från vårens latin mix på systembolaget (henne fick jag fundera på ett tag, men om jag känner igen folk jag inte kan placera brukar jag utgå ifrån att de är salsarelaterade). Nån kör buss. Nån jobbar på Åhléns.

Min amiga tycker inte att det brukar hända henne. Igår var vi på IKEA tillsammans. Rätt vad det var fick jag se en gemensam amigo från nån av kurserna och vinkade till honom. Min amiga konstaterade dock att hon aldrig hade sett honom om inte jag varit med. Hon sa nåt i stil med:

- Jag är här för att titta på möbler, inte människor.

Hallå. Man kan faktiskt göra både ock!

En öm ostbåges bekännelse

Jag brukar tänka på att dricka mycket vatten när jag dansar, annars får jag huvudvärk.
Jag brukar tänka på att äta ordentligt och bra, annars får jag blodsockerfall och svimningskänslor.
Jag tänker på vad jag har på mig.

Men stretchar jag varje gång jag kommer hem från tre timmars nonstopdans? (Icke.)
Får jag ångra det dagen efter? (Gissa.) Jag går som en öm ostbåge innan jag kommer igång.
Igår kom jag på det när jag redan låg i sängen så jag stretchade allra pliktskyldigast lite sätesmuskel. Idag har jag dessutom ont långt ned i ryggen, men det brukar komma av hastiga pannkaksvändningar.

Manuel, my friend

Jag har haft en profil på Facebook i drygt ett år. Jag vet många som har tröttnat eller aldrig fattat vitsen med det, men de dansar uppenbarligen inte salsa. Sist jag räknade bestod ungefär hälften av mina "friends" av människor jag träffat genom salsan. Det är bara några få av dem som inte känner mig alls, såna som ordnar grejer och vill få ut reklam om events och så och det gör mig ingenting. De flesta är kurskamrater, danspartners eller instruktörer. Jag har lätt för namn, särskilt när det är kopplat till en bild. Jag vet vad nästan alla i salsastockholm heter (även de som inte har en aning om att jag finns) och för det kan jag tacka Facebook.

Faktum är att det vid det här laget bara är de (som inte vet att jag finns) kvar bland "People You May Know". För dagen ligger där, fem (av mig välkända) instruktörer här i Stockholm, en DJ, Nina Kollbrunner och (trumvirvel) Manuel Mascarell. Man har ju liksom arbetat sig in i kretsarna och med tanke på att "you both live in Stockholm" (vilket inte stämmer på just Manuel) samt xx antal gemensamma "friends" räcker så är jag tydligen ett klick från bundis med en världssalsakändis.

Var och en blir salig på sin egen kick

Kickarna jag får av salsa är när man är mitt i en dans och det är bra musik och det funkar. När man får bra centrifugalkraft och schvung. När balansen är perfekt. När man får bra kontakt med den man dansar med. När livet leker och man är här och nu.

Jag har aldrig suktat efter att få min kick av att uppvisningsdansa. Det kanske jag hade gjort om jag börjat när jag var yngre, för jag kan absolut förstå kicken av att perfekt sätta en inövad koreografi inför publik. Dessutom får jag panik när nån ens försöker dips&tricksa mig, så lyft är helt uteslutet.

OM det nånsin skulle bli aktuellt så skulle jag ha en snygg dräkt och min partner också. Annars får det vara. Vad är det för mening med att dansa skitsnyggt och bra om man sedan måste ha rysch och pysch och paljetter?

Klacksnack

Kan rapportera att det gick alldeles utmärkt att dansa i Scarlett igår och så tog jag kjol när jag ändå skulle ha snygga skor. Det är roligt att få vara lite fin ibland. Förra veckan körde jag ju i jeans, topp och sneakers, för det kände jag för då.

Jag fick ett "tips från coachen" att man kan köpa plastskydd och sätta på klacken. Jag har sett såna men aldrig fattat riktigt vad de skulle vara bra för, men då blir ju så klart själva klacken lite större och så slipper man halka. (bonus: det kanske inte gör lika ont att bli trampad av en sån skyddsklack)

Såg en amigas nya skor igår - leopardmönstrade. Kanske vore nåt för det här salsalejonet också...

En timme i bunkern

Idag regnar det. Jag väntar på ett telefonsamtal som inte kommer. Jag är allmänt hängig, ofokuserad och rastlös.

En perfekt dag för salsakurs. För mig fungerar det närmast som meditation. Lokalen har inga fönster så där behöver jag inte bekymra mig om vädret. Mobilen är avstängd och har ändå ingen täckning. Skönt som omväxling, eftersom jag alltid är nåbar annars. Jag får röra på kroppen. Det är medryckande musik. Oftast måste jag koncentrera mig så pass mycket att det inte finns utrymme för tankar på annat. Jag går alltid därifrån varm, glad och nöjd. Ibland något frustrerad om det inte klaffar, men det är ändå en känsla som talar om att man lever.

Förr gick jag på step-pass och aerobics. Det hade lite samma effekt, men det går inte riktigt att jämföra. På kursen lär jag mig saker som jag får nytta av på dansgolvet eller får aha-upplevelser och ny förståelse. Jag gillar när jag nästan hör nya blodkärl spränga fram i hjärnan.