Det är skillnad på "jag är inte bra" och "det går inte bra". Igår gjorde jag ett ryck och bjöd upp en kille som jag inte dansat med på kanske ett halvår och tre killar som jag bara dansat med en gång vardera förut. Det är en utmaning att göra nånting nytt ibland och inte fastna i slentrian och trygghetsdans. Utmanar man sig själv får man också stå ut med att det kanske blir lite si och så med hur man förstår varandra och så vidare. Det går inte alltid så lysande, men man behöver inte känna sig dålig för det.
Det var nog killöverskott igår för jag vilade inte mycket och idag känner jag att jag glömde stretcha inatt.
När man är tröttnar på utmaningar kan man dansa med nån gammal välkänding. Då behöver man inte vara rädd för att göra lite fel och man känner igen många turer och fattar resten och så har man kul ihop! En av danserna igår var extra superhärlig och vi tog mycket plats. Ha, det är slut på att dansa nere i hörnet nu :)
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Ja, visst är det skillnad på de två känslorna! Och känner man sig dålig, eller är nervös, så dansar i varje fall jag plötsligt mycket sämre än normalt!
Det tar ett tag att dansa in sig med en ny partner, ibland rätt länge om han är en av de superduktiga som gör en massa grejer man inte gjort förut...:) Men skam den som ger sig, tänker jag ofta, om jag aldrig vågar dansa med dem som är mycket bättre än jag, hur ska jag då utvecklas? Och de superduktiga killarna kan ofta ses stående vid dansgolvet, och ibland i ganska långa perioder eftersom få vågar bjuda upp...och det kan ju inte vara så roligt för dem...de kommer ju också dit för att dansa..inbillar jag mig!
Och så är det helt underbart när man vågat och jobbat och sprungit på massor av danslektioner och någon man inte dansat med på länge plötsligt säger "oj, vad BRA du har blivit"! Det hände mig i torsdags (tack, Ibi, för all ny kunskap!)
Bort med modfälldhet och känslan av att "vara dålig", fram med mod och dansglädje...och glöd! Vi gör ju det här för den sanslösa, leende, obeskrivliga lyckokänslan man får av att röra sig till musik.
See you out there...
Ellie
Hej Ellie!
Kul! Jo, jag vet. Det är härligt med de där små kvittona på att man har utvecklats och konstigt nog känns det inte som att man får dem efter en lång kamp utan tack vare att man tyckt att det varit kul och bara velat ha mer och mer. Det har liksom varit kul hela vägen! Aldrig tråkigt eller slitigt egentligen.
Skicka en kommentar