Jobbet tar all min förmåga till fokus och allt mitt engagemang i anspråk just nu. Det känns som om hjärnan spränger nya blodkärl för varje dag. Det är jättekul och det var så vältajmat att jag började jobba samma vecka som kurserna tog slut för terminen.
Nu sitter jag och laddar med mat och kaffe, för att orka gå till Chicago. Jag vill, men jag är rädd för efterdyningarna. Låt mig gissa... Jag kommer att orka åka dit. Jag kommer att dansa och vara hyfsat koncentrerad för att jag är så motiverad och mer rutinerad nu för tiden. Jag kommer att vara kvar till 23, mot bättre vetande. Jag kommer inte att kunna varva ned när jag kommer hem. Jag kommer att vara trött imorgon.
Men det är bara en dag kvar på veckan och det är värt varje minut förlorad sömn. That´s why I´m doing it :)
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar