Ur en salseros dagbok

För en stund tänker jag mig in i hur det kan vara att vara salsero en kväll på Chicago...

Jag kommer dit och hinner knappt ner för trappan innan jag blir uppbjuden. Det är kul och vi har gott om plats på dansgolvet.

Efter dansen går jag fram och hälsar på en tjej som jag inte sett på länge, men trots att vi står och pratar är det en annan tjej som bjuder upp mig.

När jag har dansat med henne följer en rad danser där jag aldrig hinner lämna dansgolvet för att jag blir uppbjuden hela tiden. Ibland bara byter jag tjej med salseron intill.

Till slut måste jag ta en paus och smiter ut i friska luften. När jag kommer ner igen ser jag en tjej som jag vill dansa med, men jag måste bara dricka lite först. Vid fontänen är det några som försöker, men jag är redan bortlovad.

Kvällen går i ett och plötsligt är klockan elva. Jag kommer på att det var några tjejer som jag såg tidigare under kvällen som jag skulle vilja dansa med, men som jag inte har hunnit fram till. Jag är helt slut.

Nu är jag Salsera igen. Det är faktiskt inte roligt med enormt tjejöverskott. Jag vet att jag har skrivit det här förut, men det är tyvärr ständigt aktuellt och det är ständigt lika tråkigt. För båda parter! Det är många kvällar jag har kommit dit glad, danssugen och full av energi och gått därifrån betydligt mindre glad och med energi kvar som jag hade räknat med att förbruka. Eller byta menar jag, man byter kondition och orkenergi mot glädjeendorfiner.

Ikväll är det DJ Prada och öppet till midnatt och jag ska ha de där endorfinerna med mig hem!